Gatan

Gatan

På min gata växer inga träd. Här skiner aldrig solen. Fåglarna kvittrar aldrig på min gata.

På min gata finns betong, höga hus med nedklottrade väggar och dörrar med trasiga lås.

När jag går utefter min gata ser jag en utslagen man sitta i en portuppgång, hans kläder är smutsiga, han luktar. En ensam fluga surrar kring hans högra hand, den som håller en öl som han med ojämna mellanrum för upp till munnen för en klunk. Han ser upp emot mig när jag passerar, hans ögon är svarta, döda… redan innan döden tagit hans hjärtas slag. Jag ser hopplösheten tynga hans axlar, han vet att han är en levande död.

Jag går vidare… möter en kvinna som varit vacker. Nu är hennes hår risigt av alltför många blonderingar, hennes naglar sönderbitna och hennes en gång söta ansikte sminkat till oigenkännlighet. Gången är spattig, rörelsemönstret stressat. Hennes blick är vild, hon ser åt alla håll samtidigt. Kanske är hon rädd. För poliser? Nej, sådan vågar sig aldrig hit, till min gata. Rädd för sin hallick? Så kan det vara, en hallick som någonstans vaktar på sina varor, sina horor, för att se att de inte undviker de få torskar som cirkulerar här på min gata.

Jag går vidare, ser höghusens betong fortsätta framåt, endast avbruten av en trång gränd som leder in i ingenting.

Jag går vidare, slinker fram mellan krossat glas och en gammal telefonkiosk vars lur hänger i en halv avsliten sladd. Den kommer aldrig mer att brukas för samtal. Strax intill står en utbränd bil. Röken stiger sakta upp mot den färglösa himlen där inte ens fåglarna vistas.

En bit bort ser jag en ung flicka, slående vacker med svart hår som faller som rinnande olja nerför hennes späda rygg. Den flickan är ung, kanske bara 14 år, men redan stående här, på min gata. Jag närmar mig flickan, ser hennes nålstungna armar, hennes ögon som vänts in emot henne själv. Hennes korta kjol är halvt uppdragen, strumpbyxorna trasiga. Hon verkar inte bry sig, hon svävar i sin egen dimma. En port bortom flickan öppnas, en man, väsentligt mycket äldre, kommer därifrån. Han tar tag i flickans arm och väser att horset är redo, hon behöver bara ställa upp först. Hon följer viljelöst med honom.

Till höger ligger en gammal kiosk, en gång ståtade den med dagsaktuella löpsedlar med katastrofer, nu ståtar den med affischer med nakna kvinnor, en skylt med ett marijuanablad, en handskriven lapp som upplyser alla om att de saluför billigt godis samsas med en färgglad dekal som talar om att kiosken är beskyddad av någon som kallar sig Slacker.

Vidare går jag. Ser ett sprucket fönster på sexvåningshuset till vänster. Tittar förstulet in. Ser ett kök där en kvinna står på knä framför en man, han sliter i hennes hår och jag ser tårarna på hennes kinder. Hon har hans kön i sin mun. I en dörröppning ser jag en rörelse, två små barn står och tittar på de vuxna. Det mindre barnet kramar en nalle mot sitt bröst, den andra handen håller syskonets hand.

Jag fortsätter gatan fram, känner de höga husen luta sig över mig, hur deras trista betonggrå väggar sakta faller mot min kropp, begraver mig i evig misär. Jag springer, vill ej bli fångad, jag vill finna hoppet. Väggarna faller, luften blir tyngre, benen pumpar, hjärtats vilda slag ekar mellan de hårda väggarna när jag springer framåt, vidare. Kanske finns det ett slut även på denna gata, kanske finns det ett liv för mig, en av min gatas invånare kanske kan få ett värdigt liv.





VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.