"Dina mungipor pekar nedåt, alltså är du sur"

Kaffe är en häst som väldigt ofta har öronen bakåt. Många tror att det betyder att han är sur, men nej, det gör det inte. Han är en oerhört social och gosig häst som mer än gärna välkomnar snälla människor. Dock upplever jag att han är osäker. Han är relativt ny på ridskolan, jag tror att det är mer tjo och tjim där än vad det har varit i hans tidigare hem och detta kan påverka. Han vet inte vem som kommer att komma in och vara snäll och vem som bara kommer att stå utanför hans box och väsnas. 
 
Många tror att man alltid kan läsa av hästens humör genom att se på dess öron. Är öronen framåt är hästen glad och snäll, är öronen bakåt är den arg och, i vissa fall, elak. Jag hävdar dock att man inte ska utgå enbart från öronen. Precis som människor ser olika ut så ser också hsätar olika ut. En människa kan, när hen är neutral, så glad, arg, ledsen ut, i alla fall om man bara tittar på hens mun. Alla är födda med mungipor som pekar i någon riktning, uppåt, nedåt eller utåt (d.v.s. raka). En neutral människa kan alltså ha mungipor som pekar nedåt och då kan hen uppfattas som sur/arg eller liknande. Om då betraktaren tittar på människan i övrigt, hens ögon, kroppsspråk o.s.v. det gå att utläsa så mycket mer. Kanske är människan trött? Kanske är hen glad fast utan att aktivt le? Kanske är hen faktiskt sur eller arg. Precis som man hos människor finns det hos hästar mer än ett sätt att se vilket humör denne är på. 
 
Tillbaka till Kaffe då... Hans öron ligger ofta bakåt... Också jag reagerade på det till en början. Jag tyckte det kändes nästan lite läskigt att gå in till honom första gången men eftersom hans täcke satt på trekvart så kände jag att jag var tvungen att i alla fall försöka. När jag öppnade boxdörren kom han genast fram, började nosa på mig och visade tydligt med sitt kroppsspråk att jag var välkommen. Öronen låg dock fortfarande bakåt. Vi hälsade ordentligt, han välkomnade mig in till sig och jag rättade till täcket. Och sedan var jag fast. Han är så häftig, hans kroppsspråk är så oerhört tydligt. Blir han lite rädd för något tar han upp huvudet och visar ögonvitorna, han spänner sig samtidigt som han är noga med att inte trampa omkring när han har en människa inne hos sig. När han känner sig lugn och avslappnad syns det tydligt, underläppen hänger lite, han har ögonen halvslutna, han är avslappnad i bogen... När han blir irriterad vänder han sig bort från en, alltså inte vänder baken till utan vänder bort huvudet och tittar snett på en samtidigt som han spänner mulen. När han är glad nappar han lite med läpparna på en, ställer sig tätt intill för att erbjuda gos, trycker pannan mot ens egen panna... Allt det där med öronen bakåt mest hela tiden. 
 
Så, att säga att en häst är sur enbart utifrån att den har öronen bakåt, det blir helt fel anser jag. Det finns så många fler tecken att läsa av hos hästar, precis som människor. För hur det än är, det är inte så ofta vi bedömer en vän eller så som sur, bara för att hens mungipor inte pekar uppåt. Det är i alla fall inte så ofta jag hör någon säga "Dina mungipor pekar nedåt, alltså är du sur" eller något liknande, istället försöker folk ta reda på varför vännen ser sur ut genom att fråga. Varför bedömer vi då en häst som sur bara för att dess öron inte pekar framåt? Utan att fråga hästen om varför den har öronen bakåt? Jag skulle tro att det beror på att det är bland det första som lärs ut, nybörjare får ofta höra "titta på öronen, har hästen öronen bakåt är den sur". Jag tycker att det vore bättre om man lärde ut fler tecken, hästar har ett livligt kroppsspråk och bara man som människa ägnar lite tid åt det så går det faktiskt att lära sig läsa av en hel del på relativt kort tid. Och lär sig, det gör man mycket genom att ställa frågor. Varje gång jag umgås med en häst så ställer jag både mig själv och hästen en massa frågor. Det börjar ofta med att jag frågar hästen om jag får komma in till den i boxen eller spiltan, sedan frågar jag mig själv hur hästen ser ut, om den verkar tycka att det är okej eller inte att jag kommer in. Och så fortsätter jag så. 
 
Jag själv är absolut inget proffs, dock tycker jag att jag i de flesta fall kan läsa av de grundläggande tecknen som hästen visar. Jag lär mig hela tiden mer, läser på och försöker läsa av de hästar jag är i kontakt med. Vissa har ett tydligare kroppsspråk än andra, men det kan ju också bero på mig själv att jag tycker så, att vissa hästar och jag talar ett språk som är mer lika varandra än vad andra hästar och jag gör. 
 
 
 
Kaffe som han ser ut till vardags, vilket får människor att tro att han är sur
 
 
 
Kaffe som han ser ut när man tar det lugnt och ger honom tid
att känna att människan som kommer in till honom faktiskt är snäll och trevlig
 

Kaffe-mys!

Medan Sydney gjorde i ordning Carla så pysslade Sheena och jag om Kaffe ordentligt. Vi borstade honom så han blev blank och fin, det märktes att han gillade det. Dock hade han svårt att veta vem av oss han skulle buffa på för att få gos emellanåt. Sheena kom på att hon ville kratsa hans hovar, hon började med ena framhoven men den visade sig vara väldigt tung, tyckte hon. Plus att han hade en massa gojs i den från hagen... Och så höll hon på att skratta på sig när Kaffe vända bak huvudet och nosade henne i nacken, det kittlades tydligen massor. 
 
Kaffe är en snäll häst, han ser visserligen sur ut med öronen bakåt för det mesta när man går förbi hans box men när man väl går in och pratar med honom så är han världens goaste! 
 
 
 
Sheena kratsar hov medan Kaffe kittlar henne i nacken

Gothenburg Horse Show 2015

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.