Ett eldigt utvecklingssamtal

Idag var det dags för Sheenas utvecklingssamtal. Det gick väldigt bra, jag fick höra en massa bra saker om min underbara unge! Det kändes väldigt skönt, då det på senare tid har känts som att en del ur personalen bara har sagt negativa saker om henne, "Sheena kallade sin kompis fis", "Sheena vickar på stolen", "Sheena busar" och så vidare. Idag fick jag höra att visst, hon vickar på stolen och ja, hon säger ibland dumma saker. Precis som alla andra barn. Eftersom den personal som höll i utvecklingssamtalet är en av klasslärarna så känner jag att jag tar till mig det mer än vad några andra har sagt. Ja, Sheena är en busig unge, men hon är också empatisk, hon är väldigt duktig på att leka och, något som jag blev väldigt glad av att höra, hon är den av tjejerna som verkligen struntar totalt i vilket kön den hon leker med har. Hon är med i den lek som hon tycker är roligast för stunden, oavsett om hennes "bästisar" deltar i samma lek eller ej. 
 
Så, på det hela, ett mycket trevligt utvecklingssamtal. När vi höll på att avsluta så började det plötsligt tjuta... "Va, är det brandlarmet?" sa jag och personalen som var med svarade "ja, jag tror det!". Så, det var bara att resa sig, jag snabbade mig att hämta skorna som stod väldigt nära, fick på mig dem och posterade mig vid en dörr. Det kom många barn och ville gå in, "jag ska bara hämta..." fick jag höra många gånger men jag sa ifrån. Har de gått ut får de stanna ute. Så några fick gå till återsamlingsplatsen i bara strumpor. En kille ifrågasatte det så jag sa "men om det brinner på riktigt och du går in, vad tror du händer då?" Han tittade stort på mig och sa "jag dör..." "Ja, svarade jag, och vad är värst? Att dö eller att gå utan skor en stund?" Han kollade på mig igen och satte fart till återsamlingsplatsen. 
 
Jag förstår ju ungarna, klart de vill ha sina grejer, det minns jag ju själv från när det var brandövningar i skolan och så... men det kan bli farligt. Detta var ju inte heller någon övning, dock visade det sig att larmet utlöst på felaktiga grunder. Jag personligen tycker i efterhand att det var bra, det blev en övning i oförberett läge, de vanliga övningarna är oftast alla förberedda på... Och då ser ju alla till att ha med sig sina grejer... Men nu fick alla känna på hur det kan bli när det är skarpt läge. 
 
Jag kan tänka mig att en del reagerar på att jag inte följde med mina egna barn till återsamlingsplatsen, men saken är den att jag såg att båda två var med respektive fröknar och då bedömde jag att jag gjorde större nytta genom att hjälpa till att hindra barn från att gå in i skolan igen. Rektorn gick igenom hela byggnaden, kollade alla rum och så, det hade inte blivit så bra om någon gått in i en genomsökt del. 
 
Efteråt skojade vi lite om att utvecklingssamtalet blev så eldigt så larmet gick... Skönt att skolan har personal som man kan skoja med sådär känner jag! 
 
 

Skolan tillåter att barn väljs bort på grund av sitt kön

När Sydney kom till skolan idag såg hon och Jonas att det hängde kalasinbjudningar på en del av de andra barnens hängare. Jonas kollade lite mer och såg att det bara var killar som fått inbjudningar. Vi har uppfattat det som att man bara får hänga upp inbjudningar om man bjuder hela klassen, man får inte utesluta något, så Jonas frågade om detta. Då visar det sig att det, enligt skolans mening, är okej att hänga upp inbjudningar om man bjuder hela klassen eller alla killar eller tjejer. Alltså, vad är det för sätt egentligen?! Snacka om att visa barnen att vissa blir bortvalda på grund av sitt kön! Det är inte okej enligt mig. Låt barnen vara barn så länge de kan, låt dem slippa känna sig bortvalda bara på grund av vad de har för kön!

 

Jag tycker personligen att det är oerhört tragiskt att skolan inte har kommit längre än såhär, jag trodde dock att Sydneys skola var bättre än så, jag har fått den uppfattningen. Men tji fick jag. Redan i förskoleklassen är det tydligen okej att göra som samhället i stort, utesluta vissa på grund av vad de har mellan benen. 

 

Självklart kommer jag att prata med Sydney om detta när jag hämtar henne, men skadan är redan skedd. Hon är smart, hon såg att det bara var pojkar som blev bjudna och förstår ju att hon själv blev bortvald för att hon är tjej. Och jag vet hur ont det gör i henne, hon har reagerat på sådant förr. Jag kan tänka mig att fler barn, flickor i detta fall då, också känner som Sydney. De är ju inte dumma bara för att de inte är vuxna. 

 

Skolan i sig är bra på många sätt men detta drog verkligen ned mitt intryck av den, att tillåta att vissa utesluts främjar knappast gruppkänslan, snarare stärker det en "vi och de"-känsla, något som jag personligen hoppats att barnen skulle slippa än på några år. Tids nog kommer det ändå, men varför tvinga in dem i det när man kan slippa? En del i detta, anser jag, kan vara att skolan bara tillåter att man sätter upp inbjudningar om man bjuder alla, vill man utesluta någon/några, då kan man bjuda utanför skolan så de uteslutna slipper få det kastat i ansiktet. 


Det äcklar mig

Det äcklar mig verkligen när jag ser små barn i förskoleålder, oftast flickor, som står och åmar sig som en vuxen kvinna. De vickar på sina små rumpor, svänger på höfterna, putar med de obefintliga brösten... allt för att få höra "ååååh, vad du är sööööööt" och andra liknande "smickrande" uttryck. De vill alltså ha bekräftelse på att de duger, passar in. Precis som de flesta människor vill. Men de har fått lära sig att det är utseendet som gör att de duger och passar in, att de måste se ut på ett visst sätt, föra sig på ett visst sätt, för att få den bekräftelsen. 
 
Jag ser det bland så många barn, dock har det blivit mindre sedan vi bytte förskola åt Sheena. Visst, det förekommer men inte alls i samma utsträckning som den förra förskolan. Där var det verkligen hemskt att se hur småtjejerna stod och poserade och rörde sig på ett sätt som, om det var en vuxen kvinna, skulle ha betecknats som "sexigt", "förföriskt" och liknande. Det gjorde verkligen ont att se. 
 
Våra barn fick sällan höra sådana uttryck som att de var "söta", "fina" och liknande. Det är jag glad för. De ska inte behöva tro att de måste se ut och föra sig på ett visst sätt för att duga, de duger så bra som de är. De är sig själva. Men självklart undrade de över varför inte fröken S**** sa sådana där saker till dem, sådant som de andra barnen, främst då flickorna, fick höra. Jag och Jonas pratade med våra barn och förklarade så gott vi kunde att vissa människor tror inte att man duger om man inte ser ut på ett visst sätt, men att de människorna ofta är väldigt osäkra på sig själva och att de, för att själva känna att de duger, överför det till andra. Ja, vi förklarade i enklare termer, mer på barnens nivå, såklart. 
 
Vissa av fröknarna på den förra förskolan var såklart väldigt bra, andra var inte alls särskilt bra. De bra behöver jag inte ta upp här, men de sämre... Som fröken S**** som uppmuntrade flickor till "flickigt" beteende, stängde ute vår Sheena när hon inte "passade in", som lät henne stå i nedkissade kläder när hon kissat på sig, för hon tyckte det var för jobbigt att plocka fram rena kläder. Och ja, Sheena kissade på sig en del, men det var för att fröknarna inte hann med att ge henne den uppmärksamhet hon behövde, så hon skaffade sig uppmärksamhet på detta sätt. Uppmärksamhet i form av skäll är bättre än ingen uppmärksamhet alls, kan jag tänka mig att Sheena kände. Hade jag fått veta tidigare om hur denna fröken behandlade vår unge så hade jag anmält henne. Pratade med kommunen om saken, de sa att de rekommenderade en anmälan men att de inte trodde det skulle hända så mycket då det är så svårt att bevisa. När Sheena började på den nya förskolan slutade hon nästan helt att kissa på sig, där tog de sig tid med henne så hon behövde inte längre göra sådant för att få uppmärksamhet. 
 
Sydney var väl mer populär hos de ur personalen som var som fröken S****, hon har alltid varit lite lugnare och lyssnat lite mer än vad Sheena har gjort. Men inte heller Sydney kom till förskolan iklädd små kjolar, frasiga gräddbakelseklänningar, tajta tröjor som visade magen och så vidare. Så inte heller hon fick en massa "beröm" för sitt utseende. Vilket som sagt gläder mig. 
 
Tyvärr ser inte människor vad de gör, hur de, redan när barnen är små, på vissa sätt behandlar dem som miniatyrvuxna. Barnen, som såklart tycker om att få beröm, barn vill behaga, fortsätter med sådant som de märker genererar beröm. Men de lär sig att det är utseendet som är det viktiga, att de är just de personer de är, det glöms bort. Allt blir bara yta. 
 
Våra barn, våra döttrar, är inte särskilt "tjejiga". De är heller inte särskilt "pojkiga". De är barn. Barn som vi hela tiden bekräftar utifrån att de är just de individer som de är, de är våra älskade barn, de bästa barnen i hela universum! För oss. Istället för att säga "vad fiiiiiin du är" säger jag till mina barn "vad glad jag blir av att se dig", "du är lycka för mig", "jag älskar att höra dig berätta om vad du har gjort på skolan/förskolan" och sådana saker. Jag uppmuntrar dem att prata, att berätta, att våga... Våra barn är inga fegisar, de busar, de klättrar, de hörs och de tar plats. Samtidigt leker de många gånger stillsamma lekar, de är empatiska, de älskar djur och är kanonbra på att umgås med djur. De tar (oftast) hänsyn till andra, låter alltid alla vara med i alla lekar... De är barn som trivs med livet, som vet att de duger som de är, de har ännu inte börjat anpassa sig efter vad "alla andra" tycker och tänker... och jag hoppas de fortsätter så. Jag ska göra allt för att stötta dem på deras väg till att bli fria, lyckliga människor som vågar gå sina egna vägar. Och jag vet att jag har Jonas med mig i detta, vi är helt på samma linje. 
 
Jag hoppas verkligen att jag slipper se mina barn stå och åma sig på ett sätt som visar att de anpassat sig efter omgivningen, men om de gör det, då ska jag, på alla sätt jag kan, hjälpa dem att förstå att de inte behöver hålla på så. 
 
Nu går Sheena på en annan förskola, det finns liknande tendenser där men det är mycket mindre än på den gamla. Personalen är mer eniga i hur de ska ge barnen bekräftelse, visst slinker det ur dem ett "fin" eller "söt" emellanåt, men det följs oftast upp med något annat då de kommer på sig själva. Och hur det än är, ingen är ju perfekt, så det kan jag absolut ta. 
 
Sydneys skola är det lite annat med, där går barn från förskoleklass och upp till årskurs 9, hon ser alltså betydligt fler barn som har kommit in i puberteten och självklart kommer hon att påverkas av detta. Samtidigt vet hon att det är skillnad på henne och dem, de är olika individer, de är olika gamla, har olika intressen och så vidare, så hon tänker inte så mycket på det, än. Hoppas hon fortsätter så. 
 
Och ja, när de kommer in i puberteten blir det annat. Då upptäcker de sin sexualitet och kommer inte längre att vara barn på det sätt som de är nu. Men det tar vi då, just nu är de barn, inget annat. 
 
 
Lycklig Sydney övar balansen
 
 
Glad Sheena har klättrat upp på en nedfallen trädstam
 



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.