Pay & jump i miniatyr!

I tisdags var det dags för pay & jump i miniatyr, det var alltså en aktivitet för juniorerna, främst de som inte är med på riktiga pay & jumps. Sydney ville vara med så vi anmälde henne. Hon önskade att få rida Carla eller Madicken, det blev söta lilla Madicken. 
 
På tisdag åkte vi då till stallet, Syd var glad och lite nervös. De började med att bygga banan, fem hinder skulle de ta sig över, det fanns tre olika klasser, bomklass, 20 cm och 40 cm. Syd deltog i bomklass då hon aldrig har hoppat, hon är ju i full gång med att lära sig galoppera!
 
 
 
 Förberedelser...
 
 
Efter de byggt banan och gått den så gjorde vi i ordning Madicken. Hon var lite småsur över att inte få äta klart sit hö, stackarn. Men det gick bra. Sedan skulle första gängets ponnyer ledas in i manegen... Jag följde med Sydney... När vi kom in i framridningsmanegen blev Madicken stressad över att det låg bommar på marken och försökte dra iväg, så jag fick hjälpa Syd att stoppa henne. Sedan satt Syd upp, jag hjälpte henne fixa lagom långa stigläder och efter det fick jag gå upp på läktaren och titta på framridningen. 
 
 
 
Sydney och Madicken 
Madicken gapar men inte för att Syd drar i tyglarna utanför att hon själv drog ned huvudet hela tiden, Syd har inte korta tyglar vilket syns på fotot
 
 
Eftersom det var en miniatyrtävling för juniorer så hade de instruktörer med på framridningen, vilket gav ungarna en extra trygghet. Det gick rätt bra för alla när de red fram, men efter ett tag började privatryttarna galoppera i sin manege... Jag reagerade på att det lät väldigt mycket, det kändes som de brakade fram lite extra... Och ja, vid skarven i väggen blev Madicken, den lilla fegisen, rädd för de hemska privatisarna som galopperade så det dånade, hon skyggade, snodde runt och Sydney föll av. En av instruktörerna var snabbt framme hos henne, kollade att hon var okej och slängde upp henne igen. Syd sa efteråt att hon blivit ledsen och att det gjorde ont på utsidan låret, hon ramlade på det, men att hon gärna ville vinna en rosett och då måste hon ju rida banan... så hon ville upp igen. En av tjejerna som hjälpte till sprang med ett varv för att kolla att Madicken skulle bete sig bra, när de kom till skarven tänkte hon skygga igen men då var Syd beredd och tjejen tog tag i Madicken så det gick bra. 
 
De värmde upp klart, sedan fick de som skulle rida bomklass gå in på banan, de var tre stycken. Två av tjejerna som hjälpte till följde med in på banan och höll i ponnyerna som skulle vänta på sin tur. Syd var tredje och sista startande så hon fick vänta. 
 
Alla tre ungarna var duktiga, men jag måste säga att Sydney var klart modigast. Hon hade en av de absolut fegaste ponnyerna i stallet (som hon själv hade önskat att få rida) och hon ramlade av på framridningen men gick ändå in och red banan. Madicken ville gå till de andra ponnyerna en gång, så Syd fick jobba lite, men det gick bra, det blev en felfri runda. Alla som deltog fick ett diplom, de som var felfria fick också en fin rosett. Jag filmade Sydneys runda, den finns på Facebook och Instagram! (barbamama78)
 
 
 
Busig ponny, trött Sydney och rosett!
 
En väldigt bra grej av klubben att anordna, det är bra för de som inte börjat tävla på riktigt ännu att känna att de får vara med, att det finns aktiviteter också för dem. Plus att det är bra för dem att känna hur ponnyerna är i den typen av sammanhang, de blir ju ofta lite stissigare när det är tävling av något slag, plus att barnens nervositet gör sig påmind. 
 
Jag är glad för att Sydney är så modig som hon är, jag var själv rätt feg som barn, och det är ingenting som jag önskar mina barn. Att våga, även fast man blir rädd ibland, tror jag leder till att man får ett roligare liv än om man hela tiden backar och förväntar sig att "någon annan" ska fixa allt åt en. Det finns barn av båda typer på ridskolan, vissa är jätterädda för det mesta och ser inte ut att tycka att det är kul att ens vara där, medan andra, även om de blir rädda, fortsätter försöka. Jag som förälder finns ju där hela tiden, men jag förväntar mig att mina barn ska göra det de kan när de är i stallet, jag är inte där för att vara deras slav, hur  ska de då lära sig hur hästarna och ponnyerna fungerar? Nä, fram för att låta barnen få prova, vågar de inte riktigt men man som förälder vet att de kan fixa det, då anser jag att det bästa är att pusha dem lite, får de hela tiden backa tillbaka så kommer de med tiden att bli fegare och fegare. Men självklart, de ska inte göra saker som man som förälder vet att de inte kommer att fixa och som kan bli farliga, men det är ju skillnad. Dock upplever jag att det i stallet, precis som på de flesta andra ställen, är väldigt många föräldrar som inte låter sina barn testa själva, om barnet säger "nä, jag vågar inte" så rycker föräldern genast in och tycker att "nä, är du rädd ska du inte behöva göra det" och så står barnet och tittar på medan föräldern gör det. Bättre då att få ungen att själva göra det som ska göras, men vara med och kanske hålla i ponnyn om det behövs, eller bara vara beredd på att rycka in om något händer. Men det är ju min åsikt, det. 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sydney

Tack mamma för att du säger snälla saker :-)

Svar: Jag skriver bara om sanningen, du är min modiga unge som jag älskar av hela mitt hjärta!
Carola

2015-02-12 @ 13:08:11
URL: http://sydneyparo.blogg.se
Postat av: Sydney

Tack♥

2015-02-22 @ 16:02:47
URL: http://sydneyparo.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.