Pay & jump i miniatyr!

I tisdags var det dags för pay & jump i miniatyr, det var alltså en aktivitet för juniorerna, främst de som inte är med på riktiga pay & jumps. Sydney ville vara med så vi anmälde henne. Hon önskade att få rida Carla eller Madicken, det blev söta lilla Madicken. 
 
På tisdag åkte vi då till stallet, Syd var glad och lite nervös. De började med att bygga banan, fem hinder skulle de ta sig över, det fanns tre olika klasser, bomklass, 20 cm och 40 cm. Syd deltog i bomklass då hon aldrig har hoppat, hon är ju i full gång med att lära sig galoppera!
 
 
 
 Förberedelser...
 
 
Efter de byggt banan och gått den så gjorde vi i ordning Madicken. Hon var lite småsur över att inte få äta klart sit hö, stackarn. Men det gick bra. Sedan skulle första gängets ponnyer ledas in i manegen... Jag följde med Sydney... När vi kom in i framridningsmanegen blev Madicken stressad över att det låg bommar på marken och försökte dra iväg, så jag fick hjälpa Syd att stoppa henne. Sedan satt Syd upp, jag hjälpte henne fixa lagom långa stigläder och efter det fick jag gå upp på läktaren och titta på framridningen. 
 
 
 
Sydney och Madicken 
Madicken gapar men inte för att Syd drar i tyglarna utanför att hon själv drog ned huvudet hela tiden, Syd har inte korta tyglar vilket syns på fotot
 
 
Eftersom det var en miniatyrtävling för juniorer så hade de instruktörer med på framridningen, vilket gav ungarna en extra trygghet. Det gick rätt bra för alla när de red fram, men efter ett tag började privatryttarna galoppera i sin manege... Jag reagerade på att det lät väldigt mycket, det kändes som de brakade fram lite extra... Och ja, vid skarven i väggen blev Madicken, den lilla fegisen, rädd för de hemska privatisarna som galopperade så det dånade, hon skyggade, snodde runt och Sydney föll av. En av instruktörerna var snabbt framme hos henne, kollade att hon var okej och slängde upp henne igen. Syd sa efteråt att hon blivit ledsen och att det gjorde ont på utsidan låret, hon ramlade på det, men att hon gärna ville vinna en rosett och då måste hon ju rida banan... så hon ville upp igen. En av tjejerna som hjälpte till sprang med ett varv för att kolla att Madicken skulle bete sig bra, när de kom till skarven tänkte hon skygga igen men då var Syd beredd och tjejen tog tag i Madicken så det gick bra. 
 
De värmde upp klart, sedan fick de som skulle rida bomklass gå in på banan, de var tre stycken. Två av tjejerna som hjälpte till följde med in på banan och höll i ponnyerna som skulle vänta på sin tur. Syd var tredje och sista startande så hon fick vänta. 
 
Alla tre ungarna var duktiga, men jag måste säga att Sydney var klart modigast. Hon hade en av de absolut fegaste ponnyerna i stallet (som hon själv hade önskat att få rida) och hon ramlade av på framridningen men gick ändå in och red banan. Madicken ville gå till de andra ponnyerna en gång, så Syd fick jobba lite, men det gick bra, det blev en felfri runda. Alla som deltog fick ett diplom, de som var felfria fick också en fin rosett. Jag filmade Sydneys runda, den finns på Facebook och Instagram! (barbamama78)
 
 
 
Busig ponny, trött Sydney och rosett!
 
En väldigt bra grej av klubben att anordna, det är bra för de som inte börjat tävla på riktigt ännu att känna att de får vara med, att det finns aktiviteter också för dem. Plus att det är bra för dem att känna hur ponnyerna är i den typen av sammanhang, de blir ju ofta lite stissigare när det är tävling av något slag, plus att barnens nervositet gör sig påmind. 
 
Jag är glad för att Sydney är så modig som hon är, jag var själv rätt feg som barn, och det är ingenting som jag önskar mina barn. Att våga, även fast man blir rädd ibland, tror jag leder till att man får ett roligare liv än om man hela tiden backar och förväntar sig att "någon annan" ska fixa allt åt en. Det finns barn av båda typer på ridskolan, vissa är jätterädda för det mesta och ser inte ut att tycka att det är kul att ens vara där, medan andra, även om de blir rädda, fortsätter försöka. Jag som förälder finns ju där hela tiden, men jag förväntar mig att mina barn ska göra det de kan när de är i stallet, jag är inte där för att vara deras slav, hur  ska de då lära sig hur hästarna och ponnyerna fungerar? Nä, fram för att låta barnen få prova, vågar de inte riktigt men man som förälder vet att de kan fixa det, då anser jag att det bästa är att pusha dem lite, får de hela tiden backa tillbaka så kommer de med tiden att bli fegare och fegare. Men självklart, de ska inte göra saker som man som förälder vet att de inte kommer att fixa och som kan bli farliga, men det är ju skillnad. Dock upplever jag att det i stallet, precis som på de flesta andra ställen, är väldigt många föräldrar som inte låter sina barn testa själva, om barnet säger "nä, jag vågar inte" så rycker föräldern genast in och tycker att "nä, är du rädd ska du inte behöva göra det" och så står barnet och tittar på medan föräldern gör det. Bättre då att få ungen att själva göra det som ska göras, men vara med och kanske hålla i ponnyn om det behövs, eller bara vara beredd på att rycka in om något händer. Men det är ju min åsikt, det. 
 
 
 
 

Sheena och Hillary, 31/1-15

Ja, igår var det Sheenas tur att rida. Hon fick Hillary, en stor häst. Hon blev lite ledsen, då hon gärna vill få prova rida Kurre, stallets minsta häst. Hon har ridit på ridskolan i två år men aldrig fått rida honom. Men hoppas hon får honom nästa gång hon ska byta häst i alla fall!
 
Hillary var snäll att göra i ordning, dock rätt kittlig på magen och hon hatade verkligen sadeln. Men det gick okej ändå, jag gör ju det mesta sådant eftersom Sheena är så liten så hon inte når. Plus att Sheena just nu är lite skraj för brötiga hästar, hon har haft Foxy en del och den ponnyn är inte så jättekul att göra i ordning. 
 
Lektionen då, den gick bra. Ungarna fick göra morgongymnastik, sträcka upp händerna högt i luften, böja sig och nudda tårna och så vidare. Hillary blev inte överförtjust när Sheena nuddade tårna, hon kanske kom åt magen lite, och studsade till. Men det gick bra i alla fall. 
 
Sedan skulle ungarna vända rätt upp från A till C, varannat ekipage skulle sedan gå till höger och varannat till vänster. Då sa instruktören att Sheena kunde få rida lite mer själv, att jag skule gå en bit ifrån. Det gick hyfsat, Hillary är en snäll häst. Dock ville hon gärna följa efter mig till en början, så Sheena fick korta tyglarna och se till att hålla ordentligt i dem, något hon behöver öva på. Det gick i alla fall rätt bra. Sedan fick de trava på långsidorna, då fick jag hålla i igen. Sheena tyckte att hon skulle få galoppera och sa åt Hillary det, men både jag och instruktören sa ifrån. Hon är rätt tuff, min Sheena, men hon har svårt att inse sina begränsningar. 
 
På det hela taget en bra lektion, trots att hon blev lite ledsen för att hon inte fick önskeponnyn. 
 
 
 
Sheena och Hillary

Sydney och Chili 29/1-15

I torsdags red Sydney lektion igen, hon fick söte lille Chili denna gång. En fux som är snäll och rätt lagom pigg utan att för den skull vara utan egna åsikter. Det gick bra att göra i ordning Chili, han stod snällt uppbunden i sin box medan Syd borstade, kratsade hovar och grejade. 
 
Ridlektionen gick bra, de tränade på att stå i lätt sits, både i skritt och trav. De red också över bommar på timglaset. Det märktes när Syd blev lite trött, då orkade hon inte böja knäna utan blev helt rak i hela kroppen. Men ja, man blir lätt trött av att stå i lätt sits så mycket som de gjorde och alla ungar avlastade kroppen på sitt eget vis. Några red lätt istället, någon lutade sig fram så mycket så hon nästan låg över hästens hals och så vidare. 
 
På det hela taget en bra ridlektion, lite synd att de inte övade på galoppen men det kommer. Visserligen behöver de väl inte öva på den varje gång, men för att avdramatisera kan det vara bra tänker jag. Men ja, jag litar på att instruktören löser det, hon är verkligen toppen med barn. 
 
Då den nuvarande instruktören är rejält gravid och ska gå på föräldraledighet om bara ett par veckor, så var hennes vikarie med och tittade på gruppen. Det tyckte jag var väldigt bra, även om den nuvarande instruktören gör en ordentlig överlämning så är det, antar jag i alla fall, lättare för den nya att verkligen förstå hur ungarna är om hon varit med en eller ett par gånger innan. Alla ungarna har ju sina styrkor och svagheter. 
 
 
 
Sydney och Chili



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.