Stallet

Klockan är sen och här sitter jag. Resten av familjen sover. Dagen har varit helt okej, på eftermiddagen var vi ute och busade med ungarna en del. Förmiddagen var slapp, ungefär som det ska vara när det är påsk. 
 
Jag har tänkt på det, sedan jag återupptog mitt barndomsintresse så har jag hittat en hel del nya vänner som jag verkligen trivs med. Det är skönt. Vänskap är inte alltid det lättaste, särskilt när man är som jag och behöver få vara ifred av och till. Men med stallkompisarna är det mesta lätt. Inga krav på att vara sminkad, ha dyra märkeskläder eller ens att vara ren. Hur det än är, i ett stall återfinner man inte många rena människor. Man borstar och fejar med hästarna, dock verkar all lera och allt damm dras till en själv. Och det sköna är att man faktiskt skiter i det. Man kan stå där och skoja med kompisarna med ett grått streck av lera i ansiktet, tröjan kan ha ett hål någonstans efter en hästs tänder och stövlarna är fulla med hästbajs och torv. Och ingen bryr sig. 
 
Den känslan jag har i stallet, den har i alla fall inte jag hittat någon annanstans. Samtidigt vet jag att det finns andra människor som inte känner som jag. Sådana som kanske inte har hittat några stallbästisar, sådana som kanske har kompisar men som upplever att den vänskapen ställer krav på utseende, kläder och så vidare. För självklart så finns det sådana människor också i stallmiljön. Jag kan själv se delar av detta på vår ridskola, min personliga uppfattning är dock att det är vanligare bland de yngre. Där har kläder av det rätta märket en betydelse som de inte har bland oss som är lite äldre. Det blir status för ungdomarna att köpa kläder, utrustning och liknande med säsongens färger och modeller. De som inte har råd (eller vilkas föräldrar inte har råd) hamnar i en annan grupp. Det är tråkigt men samtidigt är det nog väldigt svårt att komma ifrån. Förhoppningsvis växer majoriteten av de statusjagande ungdomarna ifrån denna hets och börjar se livet för vad det är, om inte förr så bör det ske den dagen deras föräldrar inte längre betalar allt åt dem. 
 
När det gäller mina egna barn tänker jag att vissa grejer, såsom hjälm, köper vi alltid nytt och av ett bra märke, just för att hjälmen är så oerhört viktig. En begagnad hjälm vet vi ingenting om vad den har varit med om och jag vill absolut inte riskera ungarnas skallar bara för att komma undan lite billigare prismässigt. Men nu är det ju så att en bra hjälm faktiskt inte behöver kosta multum. De finns i olika priser, vilket gör att de flesta faktiskt kan unna sig själv och sitt barn en ny hjälm. Ridskolan har lånehjälmar och det är självkalrt bra för de som vill testa rida och se om det är något för dem, men jag skulle aldrig själv tillåta att mina barn använde sådana hjälmar nu när de faktiskt vet att de vill fortsätta med detta underbara intresse. 
 
När jag är i stallet ser och hör jag väldigt mycket, allt från människor och deras prat och skratt, ibland även deras tårar. Men också hästarnas rörelser syns och hörs. Jag trivs med det. Att stå och prata med min favorit Mango är någonting som verkligen får mig att må bra, tillsammans med honom släpper jag det ansvar som jag har i mitt vanliga liv och njuter av relationen. Jag trivs med det och jag upplever att också han trivs. Vi har blivit kompisar, Mango och jag. 
 
Samtidigt ser jag mina barn finna sina favoriter och jag uppmuntrar dem till att umgås med dessa så mycket de kan. Jag vet att alla sådana relationer någon gång tar slut, men jag tycker ändå att de ska njuta av det så länge det varar. Sydney har redan en gång mist en favorit, Mon Amie, och det var stora tårar under lång tid här hemma. Men hon ville fortsätta rida ändå och nu, två år efter att Mon Amie åkte, har hon en ny favorit. Den nya heter Carla och är ett rart litet skäcksto. Sanningen är att Carla blev Syds favorit redan för ett halvår sedan och jag har uppmuntrat henne att skapa sig en relation till ponnyn. 
 
Sheena har såklart också hon en favorit, ett charmerande litet skimmelsto vid namn Madicken. Även om Sheena ännu inte är lika fokuserad som Sydney så visar hon ändå hur mycket hon tycker om Madicken, oavsett vilken ponny hon ridit på lektionen så vill hon sticka åt Madicken några morötter och klappa lite på henne. Också den relationen uppmuntrar jag såklart. 
 
Ja, stallet är verkligen ett mysigt ställe där man kan finna riktigt fina vänner. En del av de vänner jag funnit där har blivit riktigt nära vänner, sådana som är det närmaste bästisar som jag någonsin har kommit. Och jag hoppas att både jag och mina barn kommer fortsätta känna det så. För hur det än är, detta intresse är någonting som verkligen stärker oss som människor och gör gott för både själ och kropp. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.