Det äcklar mig

Det äcklar mig verkligen när jag ser små barn i förskoleålder, oftast flickor, som står och åmar sig som en vuxen kvinna. De vickar på sina små rumpor, svänger på höfterna, putar med de obefintliga brösten... allt för att få höra "ååååh, vad du är sööööööt" och andra liknande "smickrande" uttryck. De vill alltså ha bekräftelse på att de duger, passar in. Precis som de flesta människor vill. Men de har fått lära sig att det är utseendet som gör att de duger och passar in, att de måste se ut på ett visst sätt, föra sig på ett visst sätt, för att få den bekräftelsen. 
 
Jag ser det bland så många barn, dock har det blivit mindre sedan vi bytte förskola åt Sheena. Visst, det förekommer men inte alls i samma utsträckning som den förra förskolan. Där var det verkligen hemskt att se hur småtjejerna stod och poserade och rörde sig på ett sätt som, om det var en vuxen kvinna, skulle ha betecknats som "sexigt", "förföriskt" och liknande. Det gjorde verkligen ont att se. 
 
Våra barn fick sällan höra sådana uttryck som att de var "söta", "fina" och liknande. Det är jag glad för. De ska inte behöva tro att de måste se ut och föra sig på ett visst sätt för att duga, de duger så bra som de är. De är sig själva. Men självklart undrade de över varför inte fröken S**** sa sådana där saker till dem, sådant som de andra barnen, främst då flickorna, fick höra. Jag och Jonas pratade med våra barn och förklarade så gott vi kunde att vissa människor tror inte att man duger om man inte ser ut på ett visst sätt, men att de människorna ofta är väldigt osäkra på sig själva och att de, för att själva känna att de duger, överför det till andra. Ja, vi förklarade i enklare termer, mer på barnens nivå, såklart. 
 
Vissa av fröknarna på den förra förskolan var såklart väldigt bra, andra var inte alls särskilt bra. De bra behöver jag inte ta upp här, men de sämre... Som fröken S**** som uppmuntrade flickor till "flickigt" beteende, stängde ute vår Sheena när hon inte "passade in", som lät henne stå i nedkissade kläder när hon kissat på sig, för hon tyckte det var för jobbigt att plocka fram rena kläder. Och ja, Sheena kissade på sig en del, men det var för att fröknarna inte hann med att ge henne den uppmärksamhet hon behövde, så hon skaffade sig uppmärksamhet på detta sätt. Uppmärksamhet i form av skäll är bättre än ingen uppmärksamhet alls, kan jag tänka mig att Sheena kände. Hade jag fått veta tidigare om hur denna fröken behandlade vår unge så hade jag anmält henne. Pratade med kommunen om saken, de sa att de rekommenderade en anmälan men att de inte trodde det skulle hända så mycket då det är så svårt att bevisa. När Sheena började på den nya förskolan slutade hon nästan helt att kissa på sig, där tog de sig tid med henne så hon behövde inte längre göra sådant för att få uppmärksamhet. 
 
Sydney var väl mer populär hos de ur personalen som var som fröken S****, hon har alltid varit lite lugnare och lyssnat lite mer än vad Sheena har gjort. Men inte heller Sydney kom till förskolan iklädd små kjolar, frasiga gräddbakelseklänningar, tajta tröjor som visade magen och så vidare. Så inte heller hon fick en massa "beröm" för sitt utseende. Vilket som sagt gläder mig. 
 
Tyvärr ser inte människor vad de gör, hur de, redan när barnen är små, på vissa sätt behandlar dem som miniatyrvuxna. Barnen, som såklart tycker om att få beröm, barn vill behaga, fortsätter med sådant som de märker genererar beröm. Men de lär sig att det är utseendet som är det viktiga, att de är just de personer de är, det glöms bort. Allt blir bara yta. 
 
Våra barn, våra döttrar, är inte särskilt "tjejiga". De är heller inte särskilt "pojkiga". De är barn. Barn som vi hela tiden bekräftar utifrån att de är just de individer som de är, de är våra älskade barn, de bästa barnen i hela universum! För oss. Istället för att säga "vad fiiiiiin du är" säger jag till mina barn "vad glad jag blir av att se dig", "du är lycka för mig", "jag älskar att höra dig berätta om vad du har gjort på skolan/förskolan" och sådana saker. Jag uppmuntrar dem att prata, att berätta, att våga... Våra barn är inga fegisar, de busar, de klättrar, de hörs och de tar plats. Samtidigt leker de många gånger stillsamma lekar, de är empatiska, de älskar djur och är kanonbra på att umgås med djur. De tar (oftast) hänsyn till andra, låter alltid alla vara med i alla lekar... De är barn som trivs med livet, som vet att de duger som de är, de har ännu inte börjat anpassa sig efter vad "alla andra" tycker och tänker... och jag hoppas de fortsätter så. Jag ska göra allt för att stötta dem på deras väg till att bli fria, lyckliga människor som vågar gå sina egna vägar. Och jag vet att jag har Jonas med mig i detta, vi är helt på samma linje. 
 
Jag hoppas verkligen att jag slipper se mina barn stå och åma sig på ett sätt som visar att de anpassat sig efter omgivningen, men om de gör det, då ska jag, på alla sätt jag kan, hjälpa dem att förstå att de inte behöver hålla på så. 
 
Nu går Sheena på en annan förskola, det finns liknande tendenser där men det är mycket mindre än på den gamla. Personalen är mer eniga i hur de ska ge barnen bekräftelse, visst slinker det ur dem ett "fin" eller "söt" emellanåt, men det följs oftast upp med något annat då de kommer på sig själva. Och hur det än är, ingen är ju perfekt, så det kan jag absolut ta. 
 
Sydneys skola är det lite annat med, där går barn från förskoleklass och upp till årskurs 9, hon ser alltså betydligt fler barn som har kommit in i puberteten och självklart kommer hon att påverkas av detta. Samtidigt vet hon att det är skillnad på henne och dem, de är olika individer, de är olika gamla, har olika intressen och så vidare, så hon tänker inte så mycket på det, än. Hoppas hon fortsätter så. 
 
Och ja, när de kommer in i puberteten blir det annat. Då upptäcker de sin sexualitet och kommer inte längre att vara barn på det sätt som de är nu. Men det tar vi då, just nu är de barn, inget annat. 
 
 
Lycklig Sydney övar balansen
 
 
Glad Sheena har klättrat upp på en nedfallen trädstam
 

Kommentarer
Postat av: Micke

Ser väl inte så mycket sådant på min skola måste jag erkänna....tror inte någon unge där har kallats söt av varken vuxenvärlden eller andra ungar...men att vilja vara vuxen hör väl till barndomen...men det du beskriver är ju ingen bra grej :(

Urk :(

2013-05-15 @ 18:02:42
URL: http://guldkryckan.blogspot.com
Postat av: Micke

Sv: Barn ska vara barn...!!

Hos oss har vi många ungdomar som vill ses som något att räkna med...de spelar "spel" genom sitt sätt att vara...en del gillar "gangsterstilen" och gör allt för att visa att de minsann är så farliga när de socialiserar sig med andra ungar.
Det är "coolt" att ha kriminella i familjen för vissa.

I själva verket är det ju barn som farit illa på ena eller andra viset..saknar vissa sociala egenskaper pga det ena eller det andra.
De har tappat hoppet många och agerar på detta vis för att "vara någon".

Tror det är samma "egenskaper" där som blandats lite olika bara.

Nä fan...barn ska få vara barn...men alla har inte de förutsättningarna tycks det pga samhällets utveckling.

Samhället är farligt ute...på tunn is...! :(

2013-05-15 @ 19:38:20
URL: http://guldkryckan.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG!

Namn: Carola Paro

Mer om mig: Mamma till Sydney och Sheena, gift med en underbar man, student, hästtokig, student, bokmal, ordknarkare, hemmakock, hemmabagare och hobbyfotograf.